Idag runt halv 2 tiden gick jag på toa och en svart klump kom ut. Packade direkt ihop mina saker och åkte till akuten. Där blev jag hänvisad till kvinnoklinikens mottagning, gick snabbt som bara den dit med tårar i ögonen. Jag visste innerst inne och
redan igår kväll att ett missfall var på gång. Möttes av en receptionist som bad mig vänta tills personalens fika rast var över. Oj vad arg och ledsen jag blev då, men höll allt inom mig. Fick efter en kvart prata med barnmorska och ställde frågor om
"mensen" och symtom. Insåg där och då att jag inte haft min gravidsymtom på flera dagar och hon bokade in ett ultraljud 15.30, ringde till Tobias och bad han komma och låste in mig på toaletten och allt brast. Grät som ett barn och ryckte sedan
upp mig och gick ur. En undersökterka stod snällt utanför och frågade om jag behövde en binda eller något. Hon visade mig till ett litet väntrum där jag sedan satt en halvtimme och väntade på Tobias. Tillslut kom han och jag berättade att jag kände mig
säker på att det är ett missfall. Han var hoppfull och positiv. Vi fick sen komma in i undersökningsrummet och prata. Sedan började hon titta och känna. Allt såg då normalt ut och jag kände lite hopp. Hon gjorde sedan ett vaginalt ultraljud och såg ett
forster. Men inga hjärtslag. Tårarna rann och hon mätte och sa sedan att fostet dog runt vecka 8. Det kändes som en mardröm och ville vakna upp ur.. sedan fick jag välja att låta kroppen ta hand om det naturligt eller om jag ville ta medicin som
hjälper kroppen på traven. Jag valde direkt medicin för att få det över fortare. Fick då gå och prata med en barnmorska där minns jag knappt all info och fick medicinen och en lapp med all info på. Vi gick ut och stod mitt i mottagningen och kramades
och grät tillsammans. En liten del av mitt hjärta dog också då kändes det som. Min älskling, kvar där i min kropp så stilla❤️ fan att det slutade såhär
